D\u00e4r jag minst anade det och n\u00e4r jag som mest beh\u00f6vde det st\u00e4rktes mitt sj\u00e4lvf\u00f6rtroende som kristen. Kulturredaktionen p\u00e5 DN publicerar (16 december) en ess\u00e4 som g\u00f6r upp med alla f\u00f6rdomar om kristna. Redan i ingressen till artikeln av DN-kritikern och docenten i litteraturvetenskap Stefan Helgesson sl\u00e5s det fast: ”Religion \u00e4r inte det enkla fenomen debatten kan ge sken av. Den g\u00e5r v\u00e4l ihop med det moderna livet och \u00e4r inte mer irrationell \u00e4n mycket annat vi s\u00e4ger oss tro p\u00e5”.<\/p>\n
Ett s\u00e5dant anslag \u00e4r f\u00f6rst\u00e5s oemotst\u00e5ndligt. Ingen kan sluta l\u00e4sa i det l\u00e4get. Och forts\u00e4ttningen \u00e4r ett enda f\u00f6rsvarstal f\u00f6r den kristna tron i Sverige n\u00e4r vi st\u00e5r inf\u00f6r ett nytt decennium. Utg\u00e5ngspunkten \u00e4r tv\u00e5 b\u00f6cker av teologen Ola Sigurdson. DN-kritikern b\u00f6rjar elegant med p\u00e5pekandet att Kents nya album ”R\u00f6d” inleds med klockklang och orgel precis som det l\u00e5ter i kyrkan. Han erinrar om att medan den svenska psalmtraditionen har 500 \u00e5r p\u00e5 nacken \u00e4r rocken en tiondel s\u00e5 gammal, 50 \u00e5r. Sedan g\u00e5r han\u00a0till r\u00e4tta\u00a0med v\u00e5r svenska sj\u00e4lvbild sedan m\u00e5nga att vi \u00e4r det modernaste landet i v\u00e4rlden och att religionen d\u00e4r inte har n\u00e5gon legitim roll att spela. Genom islams \u00f6kade n\u00e4raro i Europa ”har den tanken blivit mindre sj\u00e4lvklar \u00e4n f\u00f6rut” skriver han och ”just d\u00e4rf\u00f6r f\u00e5r den en alltmer h\u00f6gljudd uppbackning fr\u00e5n s\u00e5v\u00e4l liberaler som fr\u00e4mlingsfientliga grupper”.<\/p>\n
Helgesson h\u00e4vdar att debatt\u00f6rer med radikalt skilda politiska utg\u00e5ngspunkter uppvisar ”ber\u00f6ringsskr\u00e4ck” inf\u00f6r religionen. ”Det tyder p\u00e5 en djupare l\u00e5sning, en of\u00f6rm\u00e5ga att p\u00e5 nytt t\u00e4nka igenom relationen\u00a0 religion-samh\u00e4lle, vilket kr\u00e4vs n\u00e4r sekul\u00e4rt och religi\u00f6st korsas som aldrig f\u00f6rr”.\u00a0 Han talar om ett ”maktspr\u00e5k” fr\u00e5n de sekulariserade. Sedan g\u00e5r han vidare med Sigurdsons bok ”Det postsekul\u00e4ra tillst\u00e5ndet” d\u00e4r det h\u00e4vdas att sj\u00e4lva id\u00e9n om m\u00e4nniskors lika v\u00e4rde inte \u00e4r en modern tanke utan tv\u00e4rtom ”har f\u00f6rtr\u00e4ngda teologiska f\u00f6rs\u00e4nkningar”. Det \u00e4r, menar Helgesson, inge slump att de mest principfasta motst\u00e5ndarna till slaveriet var kv\u00e4kare och metodister.<\/p>\n
Stefan Helgesson s\u00e4ger inte det rent ut men det \u00e4r kristen tro som han f\u00f6rknippar med positiva f\u00f6r\u00e4ndringar. Inte religion i allm\u00e4nhet. Han pekar p\u00e5 Sigurdsons beskrivning av religion som ”f\u00f6rvandlingspraktik”, ett ord Helgesson gillar\u00a0 och d\u00e4r individen utvecklas i ett ”v\u00e4xelspel mellan ideal och medm\u00e4nniskor”. Att Sigurdson h\u00e4mtar sin inspiration fr\u00e5n t\u00e4nkare som Luther och Augustinus visar tydligt vilken kraft Sigurdson avser.<\/p>\n
Jag skrev i ett annat inl\u00e4gg om TV-programmet Existens som kan f\u00e5 de flesta kristna att s\u00e4nka huvudet och drabbas av uppgivenhet. Den ytlighet och aningsl\u00f6shet som det programmet pr\u00e4glas av\u00a0finner sin motsats i DN-artikeln. Det finns en morgondag. Existens kommer att ha f\u00f6rsvunnit ur tabl\u00e5erna sedan l\u00e5ngt tillbaka n\u00e4r medierna alltj\u00e4mt analyserar den positiva kraften i den kristna tron. Om Jesus kommer det att skrivas \u00e4nda tills han \u00e5terv\u00e4nder. B\u00e5de negativt och positivt. Men l\u00e5t oss f\u00f6r en stund njuta av en text som den i DN. Det \u00e4r vi v\u00e4rda. Eller hur?<\/p>\n